Mer torsk och mindre skarv

Om folk och myndigheter visste hur fisken försvunnit i våra kustvatten kanske det skulle hända någonting, skriver Gunnar Berglund med anledning av skarvens utbredning längs kusten.
Relaterat

I dagarna har WWF skickat ut en uppmaning tillsammans med en inbetalningsavi för att rädda Östersjön. Hotet är akut och Östersjön angår alla är budskapet. Men som tidigare säger man inget om själva fisken utan bara lite om fiske och fisk som mat. Man har också ett åtgärdsprogram men missar huvudpunkten i varje fall i våra kustvatten. Sanningen är att fiskbeståndet har minskat med 80–95 procent efter våra kuster. Den absolut största anledningen till detta är den av människan införda mellanskarvens invasionsliknande utbredning längs våra kuster. Mellanskarven (Phalacrorax carbo sinesis), eller den ”kinesiska skarven”, är en alldeles för effektiv predator på vissa fiskarter och vissa fiskstorlekar. Arter som abborre och gös har inte ens förstånd att vara rädda för vår nya högeffektiva fågelart. Är det dessutom kallt vatten är fisken plockgodis för skarven som fiskar efter ”rent-hus-metoden”. Man rycker helt enkelt ut en länk i den ekologiska kedjan vilket medför alltför många småfiskar, exempelvis spigg och skarpsill när ingen större fisk håller nere bestånden av dessa. Följden blir att alltför många spiggar håller nere de viktiga zoo-planktonen (djurplankton) till ett minimum i fiskens upp-växtvikar. Zoo-plankton är viktiga på flera sätt för Östersjöns totala tillstånd!

Dels mat till ett antal fiskar som gös, abborre och gädda i yngelstadiet. Där det finns för mycket spigg svälter helt enkelt ynglen ihjäl. Problemen med fiskynglens överlevnad har också följt skarven i hälarna från Kalmarsund och norrut. Dessutom håller zoo-plankton också ner växtplankton vilket motverkar övergödningen.

Mer torsk och mindre skarv skulle ge oss ett betydligt friskare innanhav. EU motverkar dock detta genom sin tidigare fiskepolitik och genom rödlistningen av den kinesiska skarven.

Nu är också den främste förespråkaren för fisken och med insikt i Östersjöns tillstånd inmutad och ”tystad” i EU-parlamentet, dock inte lika tyst som havet får vi hoppas.

Om folk och myndigheter visste hur fisken försvunnit i våra kustvatten kanske det skulle hända någonting. Om man betänker att 50 000 skarvar efter svealandskusten ska ha 450–750 gram fisk om dagen kanske det går upp ett ljus. Om vi räknar lågt med 0,5 kg blir det 25 ton fisk om dagen som tas upp ur kustvattnen. Och detta pågår året runt så länge det är isfritt, år efter år. WWF väljer att slå några välriktade slag i luften och visar bilder på söta sälar och ståtliga örnar. Nu är inte WWF på något sätt ensamma och det finns faktiskt än mer blåögda organisationer. Exempelvis Skärgårdsstiftelsen som ser skarven som välgörare i skärgården. Det måste ses som ett dråpslag för dem som försöker leva efter kusten och göra skärgårdarna levande. Jag pratar alltså om ett fiske på överskottet eller räntan och inte fiske efter sättpotatisen som sker i dag. Skulle man inte få fiska efter ålen på dispens skulle man kunna räkna yrkesfiskarna i Stockholms skärgård på ena handens fingrar. Jämfört med 70 fiskare 1994 då mellanskarven för första gången häckade på Grän i Stockholms södra skärgård.

Den skarv vi har i dag är införd på 1500–1600-talet från Kina för att fiska med som kineserna gör än i dag inför turister. Holländare och engelsmän förde hit tränade kinesiska skarvar och sporten att fiska med skarv blev snabbt populär bland överklassen i Europa.

De tränade skarvarna betingade för den tiden ett högt pris. När man sedan på 1700 talet tröttnade på att fiska med skarv släpptes fåglarna lösa. Efter diverse turer infördes den till Östersjön på 1940- talet.

Alltså har den lika lite hemortsrätt som den amerikanska minken, koreanska mårdhunden, spanska mördarsnigeln och den kanadensiska gåsen.

Dessa arter framstår ändock som harmlösa i jämförelse med skarvens invasionsliknade utbredning och skadeverkning. Men vi sitter väl som goda EU-medborgare och ser och hör hur Östersjön inte bara blir tyst utan också tynar bort och dör. Vi har ju i alla fall fred i Europa.

 

Gunnar Berglund
fiskevård, fisketillsyn